Lite historia om Gordonsettern

Gordonsettern, ibland kallad den skotska settern, tillhör liksom sina ”kusiner” den engelska och den irländska settern, rasgruppen brittiska stående fågelhundar. Gemensamt för dessa är deras förmåga att ”fatta stånd”, dvs. att vid vittring av jaktbart fågelvilt (t.ex. fasan, rapphöna, orre, tjäder eller ripa) ”stelna till en staty”, och då med nosen peka ut för jägaren var fågeln finns i marken. Denna unika egenskap är den stående fågelhundens ”adels märke”. Anfadern till dagens settrar anses vara landspaniel, en ras som fanns i England redan för femhundra år sedan. En del individer hade en speciell förmåga att vid vittring av fågel stanna upp och då få fågeln att trycka på marken, något som möjliggjorde för jägaren att kasta ett fångstnät över såväl fågel som hund. Hundar med denna egenskap kallades för ”setting spaniels”, var ur namnet setter härrör. Fram till mitten av 1800-talet var settern en ras med många olika hundtyper och färgkombinationer. Omkring 1860-talet delades den upp i tre skilda, nämligen den engelska settern med vit grundfärg, den irländska settern som var helt röd, samt black & tan setter som var svart med bruna tecken. Först flera decennier senare omdöptes den sista rasen till Gordonsetter efter ” Hertigen Alexander av Gordon” som under 1800-talet första årtionde innehade en berömd setter kennel i södra Skottland.

Stora personligheter 

.