torsdag 28 oktober 2010

Medaljens Baksida..

Man vet att dagen man fruktar skall komma...
Den dagen vägarna man vandrat tillsammans går åt olika håll. Det gör ont och det är smärtsamt, varenda millimeter av hjärtat gör ont, men man vet också att det är det enda rätta.

För vem vill se sin bästa vän må dåligt? Att ha ont, att inte kunna leva ett värdigt liv, att inte kunna äta, att inte kunna gå.... Nej, det är inte ett värdigt liv.

Vi är tvungna att ta det stora steget att avgöra när det är dags när våra vänner skall få vandra vidare......utan oss...... kvar lämnas minnen. Fina minnen som vi alltid kommer bära med oss

Min upplevelse idag...

Det var bestämt sedan någon vecka tillbaka att Saga som vi kallar henne skulle få sluta sina dagar just idag. Jag blev tillfrågad av min vän om jag ville följa med och svaret till henne var såklart ja. Att kunna stötta och bara finnas till räcker...en liten tröst att kunna ventilera sina känslor.

Jag har hållt på med hästar i nästan hela mitt liv men har aldrig behövt tagit bort någon. Visst vet jag hur det "går till" och vad som "skall ske" men man kan adrig i sitt liv veta hur man skall känna. Eftersom Saga inte har varit min häst utan en häst i stallet som jag har ridit lite grann så trodde jag inte att det skulle kännas så mycket... men aj aj, vad jag hade fel. Det gjorde ont och det var länge sedan jag kände & upplevde det jag var med om idag...

Vi träffades på morgonen, jag var lite sen eftersom jag hade glömt gymnastik kläderna till Meja och var tvungen att åka en extra vända till skolan. Min vän hade redan lastat Saga och väntade på mig... vi hälsade på varandra och satte oss i bilen. Vi växlade några ord om vad som komma skall, men varken jag eller min vän talade mer om det under resans gång.....det gör för ont helt enkelt.

Vi tjattrade på som vi brukar göra om allt mellan himmel och jord och det var faktiskt riktigt skönt att få sitta ifred och tala med min vän utan att hundar & ungar stjäl min uppmärksamhet. Inte varje dag man bara få "rå sig själv"...


Milen rullade på och gården som vi skulle till närmade sig med stormsteg. Både jag och min vän kände nog en stor klump i magen. Vi blev tysta båda två... växlade bara några ord om vägen.. om vi åkte rätt och så. Stressen i kroppen började krypa sig på och man blev torr i munnen och yr på något vis. Usch, vilken känsla.

Vi rullade in mot gården och det första vi möttes av var en transport..... som var tom. Två ledsna människor och en häst som redan hade farit till de evigt gröna ängarna...... inte en syn som man önskade att se precis.

Vi gick ut på parkeringen och gick till kontoret. Visade papper och gjorde klart. Vi båda kände illamåendet krypa sig på... vi gick mot transporten och fick "order" att vi kunde ta ut hästen.... en i mängden för dem men för oss, en individ och en vän som betytt mycket. Personalen bemötte oss på ett proffsigt sätt, en eloge till dem.

Vi hade tänkt att vara med in i det sista men när vi lastat ur fick personalen ta henne direkt. Både jag och min vän kastade upp luckan till transporten och sa till dem att " vi åker, vi kan inte vara med"..... De nickade och förstod, och Saga... ja, hon bara följde med utan protest. Som hon visste att de eviga gröna ängarna kallade på henne... 

Allt gick fort och plötsligt satt vi båda i bilen och grät. Alla känslor som vi byggt upp under resans gång bara vällde över.. tårarna rullade, det gick inte att stoppa dem...

Usch, vad det gör ont. Tankarna bara far i huvudet.....man maler om och om igen... Vad har vi för rätt att bestämma när ens vän skall sluta sina dagar? Känns så taskigt.. efter alla år man haft tillsammans så går man bara och tar bort sin vän... Grymt känns det men innerst inne så vet man att det inte finns något annat alternativ. Det är vår skyldighet att avluta värdigt!

Efter att vi åkt en stund stannade vi och köpte en kopp kaffe och en bulle. Det kändes skönt att få lite ny energi i kroppen. Nu kändes det lite bättre för oss båda och vi kunde fortsätta vår resa hem med en tom transport...

Nu finns det bara minnen kvar. Visst det är tomt och så kommer det alltid att vara, men vetskapen om att hennes liv blev långt och lyckligt gör att man känner sig nöjd på något vis.


 


Som sagt.. Medaljens baksida av att vara djurägare...men att vara utan den skulle inte vara ett komplett liv, i alla fall inte för mig :-)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Huga vilken dag ni haft! Jag får tårar i ögonen fast jag inte alls känner dem....
Stor kram till er båda!! /Petra.

Anonym sa...

Jätte fint skrivet. Och jag håller med Petra. Bara av att läsa får man tårar i ögonen och rinn i näsan.
När man läser om bortgång och att de kommer till de eviga gröna ängarna så tänker då jag på mina egna "gubbar" å hoppas att de springer, kanske inte på de eviga gröna ängarna men det soligt härliga fjällen.
De är tufft att behöva ta ett sånt hemskt beslut :(

Till "Vännen"
När de kommer till Nangejala så finns inga krämpor mer, utan bara glädje och lycka. Och när vi är redo står de där och väntar!! :)

//Maria