måndag 10 maj 2010

Läkardax


Veckorna bara rusar iväg och det är dags för Elias att träffa läkaren på BVC för första gången. Vet inte riktigt vad de skall göra men jag tror att de bara vill kolla så allt är ok.

Själv är jag inte så jätteförtjust i dessa läkare eftersom jag inte har så bra erfarenhet av dem, speciellt inte från min egen vårdcentral.

Det hela började när Meja var 1.5 år. Hon var jättemycket sjuk under en period, förkyld, feber, hosta mm. Vi hade inte många dagar som vi var friska och krya. Förmodligen fick hon allt hon kunde eftersom hon den hösten också började på dagis.

Svullen & halt!

Droppen till att jag tappade förtroendet till dessa läkare var när Meja insjuknade i hög feber. Inte så konstigt till en början, men när febern inte ville ge sig och jag började se att hon haltade på sitt högra ben blev jag väldigt fundersam. Ett litet barn på 1.5 år haltar inte om de inte har ont var min tanke. Jag började också känna att knäet började bli varmt så jag ringde till läkaren på vårdcentralen....
Vi kom in och doktorn kände på Meja... släppte sedan ned henne på golvet för att titta om hon haltade.. han såg inte någonting tyckte han och skickade hem oss.. :) Jag var väldigt skeptiskt och hade en konstig känsla.. min lilla tös hade ont, det vara bara så!
Vi åkte hem och på kvällen var Meja ledsen och hade hög feber, samt att hon nu var varm och svullen på sitt knä. Jag tog då beslutet att fara till Akuten i Falun. Sagt och gjort, vi for dit och när vi kom dit tog de hand om Meja på studs!

Barnläkaren tyckte det var bra att vi kom in eftersom de misstänkte att det kunde vara en infektion eller inflammation som hade satt sig i knäleden. Och vad jag förstår så tar läkarna inga risker i det fallet så min lilla tjej hamnade på operation!!!! De tog ut vätskan i knäet och skickade den på odling. Usch, själv glömmer jag aldrig synen av henne när hon kom till uppvaket... så liten och sårbar, men oerhört älskad.
Allt gick bra tillslut fast Meja var inlagd i en hel vecka och fick medicin intravenöst var 5:e timme dygnet runt. Visst var det jobbigt att vara på sjukhuset under den tiden, men vetskapen att hon kommer bli frisk och att vi fick åka hem gjorde att man kunde härda ut. Man var ju lyckligt lottad ändå för det fanns de som inte kunde åka hem från sjukhuset med sina barn...

När vi kom hem efter veckan på sjukhuset ringde jag till läkaren på BVC och berättade vad som hänt och tillsvar fick jag -jaha! Åh, vad det så illa?! Han sa inte mycket mer, men det räckte för mig att få ett tappat förtroende.....

Mycket skall man vara med om:-))

Kan också tillägga att Meja har sedan dess varit väldigt frisk, förutom de sjukdomar ett barn får som hör till det "normala".

3 kommentarer:

Dernole sa...

Ja du, man skulle nog sätta sig och skriva en bok om alla olika negativa erfarenheter man fått genom åren med sina barn och vårdcentraler :O Lycka till i eftermiddag.

Jane Hagström sa...

Tack Helene! Och du.. skippa boken.. då skulle man bli deprimerad! KRAM

MammaMia sa...

Tänk att läkare har så svårt att förstå att ens barn är det BÄSTA man har!! Man ska åka som en jojo fram å tillbaka istället för att göra en grundlig undersökning redan den första vändan...Man blir lätt GALEN. Kram kram